Den här fantastiska boken som Sun-Mi Hwang skrivit får mig verkligen att tänka långa tankar. Det handlar om hönan Knopp som bor i en bur, hon är en höna designad för att lägga ägg. En dag tröttnar hon på det, hon har hela tiden haft en längtan ut ur hönshuset och att få uppfostra ett av sina lagda ägg. Hon är en riktig underdog som spränger gränser för vad alla tror att en höna kan göra. Det är en bok skriven i sagoform, men för mig så handlar den om många problem som vi människor utsätts för.
Boken blir vackra lektioner i att se bortanför olikheter, om fördomar och om utanförskapet från olika perspektiv. Vi följer utmaningen att släppa taget om sina barn och får se det flyga – att låta de växa vidare och bli något som en själv inte lyckats med. Om att se sina barn som söker tillhörighet – till varje pris – att underkasta sig för att ha en flock och skapa sin egen identitet. Jag ser hur den här boken skulle kunna användas till bokcirklar – varje kapitel väcker tankar i mig och jag tror att boken skulle tilltala även elever från 10-årsåldern med guidad läsning. Det finns många samtal att göra kring de vackra illustrationerna som finns i början av bokens alla kapitel. De tillför något som orden saknar.
Det jag tar med mig mest från den här boken är hur Knopp inte låter sig stoppas av det hon är född till – utan hela tiden utmanar sig själv.
Jag fångades en eftermiddag precis innan semestern på biblioteket av framsidan som visar en pojke med krona och svärd i handen, det fanns också syrener på bilden – vilket är en av mina favoritblommor! Jag får läsa om pojken som kommer till ett femtiotalets Sverige. Han är efterlängtad , samtidigt som han inte blev den son föräldrarna väntat sig. Eskil är en pojke med Downs Syndrom. På den tiden blev dessa barn väldigt ofta placerade i särskilda institutioner och föräldrarna råddes att glömma barnet de fått. Den här familjen väljer att inte lämna sitt barn utan att behålla sitt barn hemma. Jag får ta del av Eskils föräldrars kamp med omgivningens och även sina egna tankar kring pojken som inte är som andra pojkar. Jag får mest insyn i mor Karl-Astrids funderingar kring sitt moderskap och hur Eskil bemöts. Men jag får även delta i Bernards besvikelse över sonen och sig själv. Gunilla Linn Persson använder ett vackert språk med upprepningar som förhöjer läsupplevelsen.
Jag tycker den här boken är en fantastisk reflektionsplats för alla, att möta språket kring annorlunda barn. Jag tänker på vilken makt språket har. Jag funderar lite på om det är det som de i P1´s program Funk vill komma åt när de använder funktionsvarierade om sina funktionshinder. Att slita sig loss från en negativ språkkultur. Förr kallades människor med funktionshinder av type downs syndrom för Sinneslöa. Det är för mig ett hemskt ord, även med tanke på innebörden av ordet. En sinnesslö person borde ju syfta på att den inte använder sina sinnen – vilket är helt ofattbart fel – jag vet inga personer som lever så mitt i sina sinnen – i allafall de jag träffat!
Jag tänker på vilken fantastisk fördel jag har som möter barn av alla de slag i mitt arbete. Ibland kan en sång, bild, dans eller lek bli en bro där människor kan mötas från olika håll i glädjen att få uttrycka sig.
Lärarskapande 