Det är jag som ska tacka!

Har kommit hem från Kulturskolan nu och känner väldigt stor glädje. Teater (för dagen musikal) är magiskt. Det är ett sammanhang där alla deltagande får plats. Att få ha en plats. Att få vara en i mängden. Att få stå i centrum. Att få vara med. Att räknas in i gänget. Att funktionsvariationer faller undan och blir helt oviktiga. Att slippa vara sig själv och istället vara ett påhitt för en stund. Att vara en del av en helhet. Att få va något stort tillsammans med andra.

Ibland kan det vara det som behövs.

En förälder kommer och ser mig djupt i ögonen. Vi har mötts förr. Ganska många gånger. Henoms barn har varit en del av kulturskolan i många år och utvecklats från en lite osäkert flackande personlighet till en självständig individ med skinn på näsan. Nu är eleven flygfärdig och kommer ta sig vidare efter ”studentens lyckliga dagar”. Föräldern sa tack för alla dessa år. Jag påpekar att jag ska få tacka. Föräldern ser inte helt klar ut så jag står kvar.

”Alltså det beror ju på dig. Du har mött mitt barn, precis som vilket annat barn som helst. Hen har fått delta på lika villkor. Det har betytt mycket. Många som möter henom ser bara henoms handikapp först och sätter regler för vad hen kan åstadkomma utifrån det. Du har låtit hen få göra allt. Med den äran.”

Och idag tar jag, med den äran, och skriver det här. För jag är så stolt över mina fina elever som vinner över sig själva och andras förväntningar. Tänk ändå vad vi pedagoger kan göra för andra människor. Det är MAGISKT och MÄKTIGT. Om jag kan påverka så att en människas liv blir till det bättre så är det värt det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s