En reflektion över mobilspelens motivationstriggers

Har ni också fastnat i ett sånt där tetrisliknande pusselspel som lätt laddas ner i mobilen?  Eller det här nya PokémonGo -Ett sånt som plötsligt blir enerverande viktigt att spela?

Jag bara ser hur det triggar saker i mig:
Jag får direkt bekräftelse på att jag gjort rätt – vilket håller mig himla motiverad till att fortsätta.
Jag har lätt att hitta mönster och förstår spelets regler, vilket gör att jag har en chans att utveckla mitt spel.
Jag kan ompröva och försöka på nytt.
Ibland uppstår det situationer som gör att jag måste vänta ett slag (när liven eller pokemonbollarna tagit slut). Då tvingas jag till att göra någonting annat en stund men suget efter spelet växer.
Spelet byggs oftast upp med två till tre lätta steg följda av ett svårt steg – så det blir flyt och sedan utmaning.

Nu funderar jag på hur kan vi härma detta i skolan?

Jag lämnar det till er att fundera över, jag med.

Boktipsar: Två modiga berättelser

9789113061412_200x_honan-som-dromde-om-att-flyga

Den här fantastiska boken som Sun-Mi Hwang skrivit får mig verkligen att tänka långa tankar. Det handlar om hönan Knopp som bor i en bur, hon är en höna designad för att lägga ägg. En dag tröttnar hon på det, hon har hela tiden haft en längtan ut ur hönshuset och att få uppfostra ett av sina lagda ägg. Hon är en riktig underdog som spränger gränser för vad alla tror att en höna kan göra. Det är en bok skriven i sagoform, men för mig så handlar den om många problem som vi människor utsätts för.

Boken blir vackra lektioner i att se bortanför olikheter, om fördomar och om utanförskapet från olika perspektiv. Vi följer utmaningen att släppa taget om sina barn och får se det flyga – att låta de växa vidare och bli något som en själv inte lyckats med. Om att se sina barn som söker tillhörighet – till varje pris – att underkasta sig för att ha en flock och skapa sin egen identitet. Jag ser hur den här boken skulle kunna användas till bokcirklar – varje kapitel väcker tankar i mig och jag tror att boken skulle tilltala även elever från 10-årsåldern med guidad läsning. Det finns många samtal att göra kring de vackra illustrationerna som finns i början av bokens alla kapitel. De tillför något som orden saknar.

Det jag tar med mig mest från den här boken är hur Knopp inte låter sig stoppas av det hon är född till – utan hela tiden utmanar sig själv.

9789146223849_200x_eskil-riddaren-av-syrenbersan_e-bok

Jag fångades en eftermiddag precis innan semestern på biblioteket av framsidan som visar en pojke med krona och svärd i handen, det fanns också syrener på bilden – vilket är en av mina favoritblommor! Jag får läsa om pojken som kommer till ett femtiotalets Sverige. Han är efterlängtad , samtidigt som han inte blev den son föräldrarna väntat sig. Eskil är en pojke med Downs Syndrom. På den tiden blev dessa barn väldigt ofta placerade i särskilda institutioner och föräldrarna råddes att glömma barnet de fått. Den här familjen väljer att inte lämna sitt barn utan att behålla sitt barn hemma. Jag får ta del av Eskils föräldrars kamp med omgivningens och även sina egna tankar kring pojken som inte är som andra pojkar. Jag får mest insyn i mor Karl-Astrids funderingar kring sitt moderskap och hur Eskil bemöts. Men jag får även delta i Bernards besvikelse över sonen och sig själv. Gunilla Linn Persson använder ett vackert språk med upprepningar som förhöjer läsupplevelsen.

Jag tycker den här boken är en fantastisk reflektionsplats för alla, att möta språket kring annorlunda barn. Jag tänker på vilken makt språket har. Jag funderar lite på om det är det som de i P1´s program Funk vill komma åt när de använder funktionsvarierade om sina funktionshinder. Att slita sig loss från en negativ språkkultur. Förr kallades människor med funktionshinder av type downs syndrom för Sinneslöa. Det är för mig ett hemskt ord, även med tanke på innebörden av ordet. En sinnesslö person borde ju syfta på att den inte använder sina sinnen – vilket är helt ofattbart fel – jag vet inga personer som lever så mitt i sina sinnen – i allafall de jag träffat!

Jag tänker på vilken fantastisk fördel jag har som möter barn av alla de slag i mitt arbete. Ibland kan en sång, bild, dans eller lek bli en bro där människor kan mötas från olika håll i glädjen att få uttrycka sig.

Teaterpedagogen i mig fyller 10 år

Det var ju ett tag sen nu då. Ja, närmare 10 år sedan jag tog min Yrkeshögskoleexamen som Teaterpedagog – 21 år!

Vi stod där på trappan till Musikhögskolan i Örebro lite dröjande och konstaterade att det var slut. Nu skulle vi spridas ut i världen som maskrosfrön i hopp om att så småningom få slå rot någonstans och bygga oss ett yrkesliv.

Jag tänker tillbaks och känner åter hur svindlande det var. Jag hade lyckats ta mig genom en vindlande utbildning med gott mod. Nu skulle jag ut och jobba.

Mitt första jobb var deltid som verksamhetsledare för barn och ungdomsverksamheten på en amatörteater uppe i Jämtland. Jag steg av tåget med en ihoprullad madrass, lite kläder och en kastrull under armen. Optimisten i mig trodde att det lätt skulle gå ihop sig ekonomiskt. Allt var ju möjligt eller hur? Nja, mycket var möjligt och spännande – men efter en termin där lämnade jag för nya äventyr.

Sen gjorde jag kometkarriär som förstevikarie och inhoppare på diverse kulturskolor, studieförbund, gymnasieskolor, förskolor, skolor, fritids. Det snurrade på. Jag har kombinerat otaliga jobb. Det har inte fungerat helt men det har alltid löst sig. Jag har lärt mig nya saker och uppgraderat mig till Lärare för tidigare år. Visste inte ens att det låg för mig.

Så hamnade jag där jag är idag. Istället för många arbetsgivare så har jag fått många uppdrag för samma. Lite skelögd blir jag ibland när jag helst ska vara på tre ställen samtidigt. Men det är skönt att ekonomin går ihop sig nu för tiden. Det är väl lön för den osäkerhet en haft.

Hur mycket jobbar jag som Teaterpedagog då?

Asså, varje dag konfronteras jag med uppgifter som är teaterpedagogiska. Även om det inte bara är teaterundervisning jag sysslar med. Det är bara två dagar i veckan. Men resten av tiden möter jag människor, håller igång processer, skapar relationer, väcker historier, arbetar med gruppdynamik och hanterar konflikter.

Så den som funderar på om Teaterpedagog är en bra utbildning att gå så kan jag säga att det är en bra grund – men du kommer aldrig någonstans med bara en utbildning – du måste ha driv. Det har gjort att jag väldigt sällan stått utan arbete och aldrig stått till arbetsförmedlingens förfogande.

Nu funderar jag på vad nästa steg blir…

 

 

Jägare eller bonde?

 I delarkulturen hittade jag den här  beskrivningen i sociala medier. Ursprunget har försvunnit längs vägen. Men bilderna och förhållningssättet bleknar inte. En förklaring utan skuld eller att någon är fel. Jag tror den här nioåringen blev bemött precis där hen stod – med bilder att förstå. 

Plötsligt händer det

”Nu så e d torsdag vi ska sjunga – kom igång – rummet det ska gunga fullt av glädje och sång.”

Det är en utmaning att hinna med en halvtimmes kör med barn som kommer från en full skoldag och mellanmål. Att fånga upp barnen precis där de kommer. Att skapa den ramen som ger dom igenkänning men också en liten utmaning. Speciellt när en femtedel måste gå fem minuter tidigare för att hinna till en annan aktivitet som de har och utanför står nästa gäng och stampar för de ska ha sin halvtimme.

Men någonstans där så sker det mötet. Ett barn kommer med en vacker skrivbok utan linjer med guldkantade sidor, uppslagen. ”Kan inte du göra en sång av det här som vi kan göra på skolavslutningen?”. Det är en dikt omsorgsfullt skriven och pyntad med en teckning på ett träd med fågelbo.

Då slår det om från en stresstokig dussindag till ett eftermiddagsguld. Vördnadsfullt tar jag kort på dikten. Svaret är ju självklart ”Ja! Det ska jag med glädje tonsätta!”

Att få det uppdraget ger mig en övertygelse – äntligen har det börjat hända – körbarnen har börjat vara medskapare av sin egen körkultur. Vi gör kör, allihop, tillsammans!

Så jag har ett stort uppdrag framför mig – min elevs ord ska bli en fjärilsvingad sommarsång som kan flyga högt över skolavslutningen vidare in i sommarlovet. Önska mig nu lycka till!

Kan Själv -små barn meningskapar ljudkonst

kan-webb

(bild lånad från http://rnm.nu/2015/06/16/kan-sjalv/)

Sportlovstider betyder att jag för det mesta bryter upp undervisningen och gör andra grejer på jobbet. Den här veckan har jag bemannat ljudinstallationsutställningen ”Kan Själv”.  Det är det sista uppdraget som Mimers Kulturhis Konsthall kommer ha som konsthall, vilket jag personligen tycker är sorgligt. Konsthallen kommer att ändra funktion och användas på ett bredare sätt – som ”Utställningshall”.

Nåväl utställningen består ett par ”stationer” byggda i bastant och hållbart trä och metall med olika ljudupplevleser som framträder när barnet interagerar. Byggnationerna är färgade i varm färgskala med toner mellan röd, orange, brun och gul.

Detta är en utställning som riktar sig till de riktigt små barnen mellan 0-2 år och nu har jag haft en liten stund att betrakta dessa barns olika sätt att uppleva det hela.

Första passet jag hade bestod besöken utav ett par familjer med ett barn vardera. Det var rätt lugnt. Barnen tog kontakt med materialet efter att fått en impuls från de medföljande vuxna som sedan kunde dra sig tillbaka. De tre barnen som rörde sig i lokalen skapade ett väldigt intressant mönster och samspel. De hade en nyfikenhet kring de olika stationerna. De drog sig till en grotta som låter inuti, deras spänning syntes och alla tre vågade efter mycket testande in. Alla tre valde att lägga sig i en ”hjärt-grop” där de kunde återhämta sig efter grottbesöket. Det blev mer och mer ett kollektivt upptäckande kring de andra stationerna. Jag märkte att de drogs till mig och höll sig nära mig, vilket gjorde att jag medvetet flyttade på mig så att de uppsökte och konfronterades av alla stationer. Jag valde att sitta tillgänglig på golvet för att inte verka skrämmande och kanske pilla lite med olika detaljer från de olika stationerna. Barnen parallell-lekte en del innan de började hitta egna ingångar till upplevelser.

Andra passet var det mer livligt då en förskola valt att ta dit sina yngsta barn. Barnen valde i större utsträckning att visa upp olika ljud för varandra och för de medföljande pedagogerna. En av pedagogerna upplevde att några barn fick visa en ny modig sida där de kastade sig ut direkt och började testa medan andra som brukade vara framträdande kanske var lite mer avvaktande. Det fanns små bjällreskallror som ivrigt samlades på och barnen visade upp hur många de hade och lekte genom att gemensamt samla på dom. De språkade kring det som de upplevde och var mer hemtama med att dela med sig av sin upplevelse till varandra och sina ”hemma”-pedagoger. Sen efter ett tag när förskolan lämnat platsen fick några fler plats. Det var en station med små telefonliknande rullar som barnen tyckte var spännande. La du örat eller någon annan kroppsdel mot så hörs ett brusande ljud. Barnen urskiljde inte så mycket vad som ingick i utställningen eller inte. Några var fascinerade av pelarna och fönstren, värmeslingor i golvet och ventilationsgallret – och mina inneskor.  Under det här passet kom även två barn med föräldrar som varit på utställningen på annan ort när barnen var mindre och kunde nu jämföra hur deras barn kunde uppleva utställningen mycket mer självständigt och kunde själva upptäcka saker som de inte kanske nådde upp till eller såg när de var yngre.

Det slog mig att här sitter jag med framtiden framför ögonen. Häftig känsla. Roligt att få observera barn som meningsskapar med hjälp av de här föremålen som utformats för deras behov, ur deras perspektiv.

Nu är det öppet måndag 22/2 och tisdag 23/2 kl. 9.00-12.00 – sen ska det vidare på sin turné runt i Västra Götaland. Ta chansen!

Bokläsarambitioner

  
Varje bok – ett liv och en visdom. 

Jag har ett nyårslöfte som jag filar på. Det går ut på att jag skall byta ut min skärm tid på bussar och tåg mot böcker och läsning.

Det flera år har jag haft svårt att läsa och koncentrera mig på länge text. Det har haft att göra med dels att jag inte har någon större läshastighet från början. Dels att jag ständigt pluggat och inte känt någon glädje i att sitta och läsa på min fritid. Jag har känt nu ett behov av att bilda mig själv och uppleva läsglädje. 

2016 ska jag alltså läsa istället för att titta på telefonen eller teven. Jag behöver tips på böcker och vitt skilda slag. Böcker som inspirerar. Böcker som drar sig till minnes. Böcker som debatterar och ifrågasätter. Böcker som förundrar mig. Böcker som berättar historier jag inte få tagit annars. Böcker från andra länder. Böcker jag aldrig själv skulle valt.  Böcker med dikter. Böcker många läst. Böcker så många pratar om. Böcker som man ser som klassiker. Böcker med livsöden. 

Alla tips mottages tacksamt!