En droppe midnatt Jason Timbuktu Diakité


Det är en himla knytnäve i magen du får när du läser den här boken. För om du har ett nordeuropeiskt påbrå så vet du att du är priviligerad va? Du kliver in i varje rum och bär med dig normen, folk tillägnar dig egenskaper som gör att du har övertaget i många situationer jämfört med andra härkomster. 

Vad om du är född mellan två läger? Du är för vit för att vara svart men för svart för att vara vit. Timbuktu känner sig hemlös och fundersam på livet genom boken.

Författaren delar med sig av sin släktforskning och detektivarbete kring sin historia. Han hittar ett par knutna nävar och kamp kring afroamerikanernas livsutrymme. 

Jag får ett par knytnävar i magen och i huvudet och funderar över mitt eget liv. Det är svåra men viktiga funderingar för jag möter ju alla möjliga människor i mitt arbete. Jag vill verkligen inte att någon  ska känna sig utsatt eller ifrågasatt utifrån hur de ser ut eller var de kommer ifrån – eller var de inte kommer ifrån.

Det är en balansgång det där att värna om både det unika och de gemensamma- att framhäva individer utan att skada kollektivet. 

Tankenötter på tunga fötter en morgonpromenad i augusti. Läs den och fundera!

Annonser

De där Tappade sugarna

Det händer lite då och då att ungdomar i övre högstadieåldern/gymnasiet börjar tveka på sig själva och tappar sugen.

Det känner vi igen eller hur?

Vi andra gör det också titt som tätt – men vi vet ju någonstans att för det mesta är det en platå en hamnat på och det krävs ett väl tilltaget hopp för att komma vidare. 

Ungdomar har inte tappat sugen lika ofta som oss. Därför kan de inte lita på att den kommer tillbaks. Det är då jag försöker pusha och arbeta ihop en grupp för att den ska få leva kvar i processen istället för att börja snegla på annat som fladdrar på sidorna. Ibland så sätter det fart på gruppgemenskapen men ibland resulterar det i en flock med elefanter utan snablar och borttappade sugar. För det smittar. Har två börjat snegla så fortsätter det och slutar med att alla tittar och blir paralyserade. Vissa känslor smittar fort dessutom, oro, osäkerhet, negativitet är typiska smittohärdar. Ungdomar har ofta svårare att värja sig än vuxna eftersom de har ett otroligt stort behov att tillhöra en grupp som del av sitt identitetsskapande. 

Vi vuxna har samma behov av sammanhang men har för det mesta större möjlighet att påverka vår egen situation, även om det ibland kan te sig lika svårt att bryta sig loss för oss också. Speciellt från sammanhang du varit med i länge. Det ger en trygghetskänsla att återkomma. Men det är lite lurigt att förutsätta att allt går till som vanligt – det kräver ju en hel del icke-utveckling från arbetskamraternas sida. Jag tycker business as usual är sövande tråkigt. 

Jag själv är inne i något av en mental svacka just för tillfället i arbetet. Har tappat riktningen och har suttit still i båten för att dimman ska lätta något. Men det börjar bli rastlöst. Om jag var en pilot så skulle jag ha en orolig konversation med min co-pilot i cock-pit medan passagerarna reser ovetandes på andra sidan dörren. Jag vet att jag inte kommer att störta bokstavligen men när en har kört runt jorden (som jag vill likna mitt skolläsår) för tionde gången så blir jag rädd för att det ska bli tråkigt för passagerarna. Jag he ju provat ut hur många sätt som helst att komma runt. Men Tänk om dom inte har en trevlig flight och återkommer vid nästa flygning?  Tänk om jag somnar där framme av för lite vila? Tänk om vi åker in i ett oväder? Tänk om autopiloten är urkopplad?

Jag tror det är dags att ta en resa utanför den vygotskijska ”trygga” proximala utvecklingszonen. Jag behöver hitta ett sätt att kasta mig ut i okända vatten. Leta nya vinklar på det hela, utmaningen är att göra det inom den ta jag verkar i. 

Hörru- Hopp hopp sa grodan boll och skuttade ner i vattnet 

Plask! Sa vattnet.

Fortsätt simma, fortsätt simma sa Doris

Nu så tänkte jag försöka leta upp mitt sug – alla tips är välkomna!

I dagar som dessa

Andas

glöm inte att andas

jag gör det

ofta

 

Du behöver både in och utandning. 

Jag jobbar just nu på att andas in för att andas ut. Växla vila med verksamhet. 

Det är jättesvårt att göra det enklaste och det kräver tid- jättemycket tid.

 Våren är här och med den massor roligt en kan göra. Det är högtryck på skolorna med prov, utflykter, klassresor, påsklov, röda dagar. Ta tid för dom saker sova dela ut ställtid däremellan.

Mitt i allt det här finns det så många

Därför har jag inte haft mycket skriv för mig här. 

Jag vet inte om jag är på RÄTT väg. Men jag är på EN väg som leder vidare till resten av livet.

Och jag låter världen få designa lite av mitt liv just nu. 

Efter massor av oklara funderingar önskar jag Glad påsk till alla!

Boktips: För mycket av allt av Sanna Bråding

Ännu en radiopratare som jag sett upp till har släppt en bok. Sanna Bråding har skrivit en bok om sig och sitt liv som heter För mycket av allt. Jag har längtat efter den här boken.

Boken börjar i drogerna och sen går hon tillbaka till uppväxten, till hur hon strävat efter att passa in i normen men ständigt misslyckats. Jag känner så starkt för Sanna och hennes berättelser om saker hon utsatt sig för och blivit utsatt för. 

Den duktiga flickan finns hos Sanna och även en hemsk mansröster som säger att hon inte duger eller har rätt till sitt liv. Hon lider av ätstörningar under tonåren och vi läsare får följa med på alla strategier som finns för att dölja en sjukdom. Eller hur vårdinsatser bedömer henne som frisk för att hon kommer i tid (piskad av duktiga flickan inom sig som håller masken på plats).

Hon har också avsnittstänket i boken vilket passar min läsarprofil bra. Varje avsnitt jag läst mig igenom är en seger. Ju mer jag läser ju mer tänker jag på hur viktig det är för oss som träffar ungdomar regelbundet i vårt jobb att se även de duktiga flickorna. De finns överallt och jag har vänner runt mig som kämpar med den tyrannen dagligen i perioder. Jag med. Jag hatar duktiga flickan! Kan vi inte bara avrätta henne? Jag sliter med henne verkligen varje dag. Det har varit Mitt mest etablerade sätt att få bekräftelse – att lyssna på henne där inne och jaga mig själv. Sanna skriver om det här att hur hemskt du än har det så är det viktigt att inte tillåta sig återgå till mörker. Till självhat. Du är den som kan häva upp dig själv. Du är den som måste hitta ditt drivmedel till din motor och vårda och serva dig och din kropp som bär runt på dig hela dagarna.

Jag lyssnar på skolministeriet på radion och hör hur ingadora sigfrydsdottir säger ”det krävs ett helt samhälle att uppfostra ett barn”. Det är ett program om hur verkningsfullt skolans drogpreventerande insatser verkar. Jag tror på det. Jag tror att hela samhället måste ställ upp på uppgiften. Vi måste jobba tillsammans för att de ungdomar som inte får bekräftelse för sitt personliga egenvärde av vännerna – kan få det av oss. Att de förstår sitt egenvärde och behandlar sig själva med samma respekt som en mycket god vän. Det är ju svårt även för mig som med samhällets mått mätt är vuxen! Men ju tidigare du får tränat på en sak, ju lättare kommer det kännas- träning ger färdighet.

Jag tror att Sannas bok är en bra bok för alla som vill få ett exempel på ”varför” duktiga flickan fortfarande lever bra och parasiterar oss och många i vår omgivning.

Läs boken!

Våga släppa manus


(Bild: Catharina Haqvinsson @haqvin på instagram)

Just nu så är det några lektioner in i terminen och det är dags att börja våga grejer för några av mina elever. Det har varit rätt skönt för vissa som haft sin roll på papper med repliker. Nu kommer stunden då de måste börja våga att släppa manuset och låta karaktären tillfälligt bo i kroppen. 

Det finns så många sätt att Närma sig en roll. Det finns barn som möter en text mödosamt första gången men sen sätter i sig alla repliker efteråt. Sen finns det dom eleverna som väldigt lätt läser och med lätthet tar till sig texten – men att få in det i huvudet och ta bort manus är svårt. 

Det finns rätt många sätt Att lära sig repliker också. Jag hittar oftast på en logisk kedja och hyfsar till det om inte replikerna måste sitt ordagrant. Om det är en text med rytm som alexandrin till exempel brukar det komma i betoningarna. Annars är det egentligen bara att nöta ord för ord , menig för mening, scen för scen. Det kan vara hårt arbete. Men när det sitter så är det en storhet i det. Som att släppa taget och våga åka rutchkana utan att bromsa. Att vara fri- då uppstår nästa grej: vad gör jag med kroppen när manuset inte finns i handen? Då börjar regiäventyret.

Det om det.

Boktips: Vad ska en flicka göra? Konsten att vara riktigt rädd av Annika Lantz 


Jag har längtat efter den här boken, så fort jag fick höra att Annika Lantz skulle skrivit en bok blev jag helt sanslöst exalterad. Annika har varit den person som följt ned mig i mitt öra och hjälpt mig genom mången tråkig dag i skolan, på jobbet eller hemma. Hon pratar som jag tänker. Det är skönt att få höra sina tankar komm från någon annan. 

Det finns två delar i Boken: först en början till livskrönika om uppväxt, karriär och massor av halsbrytande roliga sceneriet från Annikas liv. Jag sitter och skrattar högt på bussen åt hennes formuleringar, ordvändningar och konstateranden. Hon definierar sig som en kvinna i medelåldern. Hon försöker iallafall. Men när hon tänker på vad det innebär håller hon inte med.

 ”Kvinnor i medelåldern verkar veta vad dom håller på med. Det är något med hur dom rör sig. (…) dom verkar veta var dom är på väg. (…) att dom verkar så säkra” 

Själv har hon inte en aning. Hon skriver om något jag själv håller högt och funderar på om e normalt beteende: att tycka om sitt jobb. Att gillar att jobba hårt. Att ha prestationsångest. Om att kanske bli beskylld för att inte ha något liv. Men som Annika skriver ”Ett arbetsliv är också ett liv.”

Jag skrattar högt på bussen.

Andra delen av boken är när Annika, en självutnämnd hypokondriker, får veta att hon har cancer. Det blir mer kamp i texten och avskalat. Hade det varit en scenisk version av boken hande salongen släckts ner, Annika hade suttit i en såndär stor biblioteksfåtölj i ljuset av en kandelaber. 

Där får jag massor utav vackra tankar och sorgliga. 

”Vi små skinnpåsar med vatten som halkar runt i existensen som om vi visste vad vi höll på med. Är det något vi är bra på så är det att leva i nuet.”

Jag gråter tyst på bussen.

Jag älskar att hon delar den här boken med oss. 

Läs den. Läs den. Läs den.

Avslutar med en strategi jag själv använder när livet är omvälvande (även fast jag inte har varit cancersjuk):

”Nu måste jag ut och gå

Det är det enda sätter

Himmelen och marken

Däremellan är allt normalt”

Läs den. Läs den nu.

Teaterupplevelse: Marie Antoinette


Jag har varit på folkteatern i Göteborg och fått mat för de stora läskiga frågorna. Det är angeläget. Hela jag är engagerad under föreställningen. Mänskliga rättigheter. Det är något jag krigar för. Jag tänker att vissa upplevelser vässar min egg mot omvärldens negativa hinna. Jag tänker slå hål på den och se hur alla ”nej det går inte”-argument rinner ur såret och lämnar oss enade i ”ja! Vi vill försöka! Vi vill och kan förändras till det bättre!”

Marie Antoinette äger scen, claimar och äter alla andras uppmärksamhet som pärlor. Alla vill titta. Alla tycker något. Hon regerar. 

Att se hur Marie Antoinette visar empati för en jämnårig flerbarnsmor och tar hem henne. Jag ser tillfredställelsen av att göra något gott- men jag ser också ångesten i att det inte räcker. Om du gräver upp en rot hittar du snart till ett träd och att flytta ett träd kräver kraft om du inte vill göra skada. More Antoinette ställs inför frågan som Axel von Fersen ställer henne: varför bryr du dig? Bryr du dig lika mycket om dom dom dina egna? En axel von fersen dom medvetet står och tittar på när hon störtar ner. Han ifrågasätter begreppet barn. Varför Är ett barn mer värt än vuxna? ”När slutade jag vara extra värdefull?” Frågar Marie Antoinette sig. Jag sitter i med tankarna och spinner- varför ör vissa mer värda än andra? 

Alla är lika mycket värda – eller? Är en tiggare lika mycket värd som en kunglighet? Är en framgångsrik företagare lika mycket värd som en långtidsarbetslös person? Måste vi ställa upp på samhället? Måste samhället ställa upp på oss? 

Vi har yttrandefrihet – axel säger att alla måste lyssna på de som vi inte håller med också. Kanske mest på dom. Det som provocerar dig är kanske viktig för mig. Det jag sucka över är sånt du behöver. Tolerans. Men var går din gräns? Var går samhällets gräns? Var kan jag trampa utan att kränka någon annan? Kan vi veta det alla gånger? Fast måste vi visa hänsyn överallt? Det är vara fler och fler frågor som hamnar i hjärnans väntrum på behandling.

Vi måste ruskas om för att inte mossan ska växa på våra hjässor!

Hovet tittar på och kommenterar. De vill ha revolution – de vill ha förändring. Men utan att tappa sina privilegier. De är splittrade. Bygg upp murar så fler inte kommer hit. Men kan vi inte prata om saken?

Jag bjuds på fantastisk pastell och ljussättning, alla har rosa rouge nära ögonen och ser lite hålögda och sjuka ut. Det är en vacker scenbild och en backdrop med parkannor/billyktelampor gör scenen levande. Det byggs olika rum genom placeringar och ljussättning och vi i publiken rör oss lätt mellan sammanhangen. 

Så himla snyggt, så himla brännande, så himla omvälvande, så himla (när orden inte räcker till) BRA! En katharsis med rätt sällskap – vi behöver fråga oss #vemfårfinnas? #vemfårhöras? #vemvågartatillorda #vemräknas? #mänskligarättigheter 

Vi va la revolution- eller?