Jag har längtat efter den här boken, så fort jag fick höra att Annika Lantz skulle skrivit en bok blev jag helt sanslöst exalterad. Annika har varit den person som följt ned mig i mitt öra och hjälpt mig genom mången tråkig dag i skolan, på jobbet eller hemma. Hon pratar som jag tänker. Det är skönt att få höra sina tankar komm från någon annan.
Det finns två delar i Boken: först en början till livskrönika om uppväxt, karriär och massor av halsbrytande roliga sceneriet från Annikas liv. Jag sitter och skrattar högt på bussen åt hennes formuleringar, ordvändningar och konstateranden. Hon definierar sig som en kvinna i medelåldern. Hon försöker iallafall. Men när hon tänker på vad det innebär håller hon inte med.
”Kvinnor i medelåldern verkar veta vad dom håller på med. Det är något med hur dom rör sig. (…) dom verkar veta var dom är på väg. (…) att dom verkar så säkra”
Själv har hon inte en aning. Hon skriver om något jag själv håller högt och funderar på om e normalt beteende: att tycka om sitt jobb. Att gillar att jobba hårt. Att ha prestationsångest. Om att kanske bli beskylld för att inte ha något liv. Men som Annika skriver ”Ett arbetsliv är också ett liv.”
Jag skrattar högt på bussen.
Andra delen av boken är när Annika, en självutnämnd hypokondriker, får veta att hon har cancer. Det blir mer kamp i texten och avskalat. Hade det varit en scenisk version av boken hande salongen släckts ner, Annika hade suttit i en såndär stor biblioteksfåtölj i ljuset av en kandelaber.
Där får jag massor utav vackra tankar och sorgliga.
”Vi små skinnpåsar med vatten som halkar runt i existensen som om vi visste vad vi höll på med. Är det något vi är bra på så är det att leva i nuet.”
Jag gråter tyst på bussen.
Jag älskar att hon delar den här boken med oss.
Läs den. Läs den. Läs den.
Avslutar med en strategi jag själv använder när livet är omvälvande (även fast jag inte har varit cancersjuk):
”Nu måste jag ut och gå
Det är det enda sätter
Himmelen och marken
Däremellan är allt normalt”
Läs den. Läs den nu.
