Jag kan inte!

Jag delar här en situation jag fått återberättad av en pedagogisk ledstjärna jag känner. Jag tog mig friheten att hitta på ett namn på eleven och krypa in i elevens huvud och fundera på vad som händer där inne. Håll till godo för denna fantastiska startknappen som uppenbarar sig för en som gömt den väl!

Uppgiften är att rita ett självporträtt i förskoleklass. Barnen har fått finkritor och finpapper, det är speciellt att inviga nya saker och idag är en speciell dag. Barnen tar sig an uppgiften på olika sätt, några ritar med yviga stråk, några färglägger sig i regnbågens alla färger, andra skissar lite försiktigt.

Alla utom Tuva. Tuva sitter med sitt papper. Pappret blir större och större och tommare och tommare. Tuva känner hur liten hon blir tills hon inte ens är en prick. Hur ska hon kunna rita ut något som inte ens är stort som en prick?!

”Jag kan inte!” utbrister Tuva. Hon lägger ner pennan som hon fått och skjuter undan pappret.

En av två pedagoger i rummet går fram till Tuva och försöker muntra upp henne med ”det är väl klart du kan”. Tuva känner att hon ännu mindre kan och att hon verkligen inte vill försöka heller. Hon kniper tag om pennan. Den vill inte röra sig. Inte alls.

”Jag kan inte!” Säger Tuva igen.
”Jo du kan, du kan – försök!” uppmanar pedagogen igen.

Tuva tittar på de andra som nu börjar få fason på sina teckningar och är uppslukade av processen. Hon känner sig arg. På att hon inte kan.

”Jag kan inte!” säger hon igen.

En annan pedagog har nu uppmärksammat situationen då den första lämnat situationen för en paus. Hen tar upp en bild på en nalle på datorn och ställer den framför Tuva, själv sitter hon precis bakom skärmen. Tuva tittar på Nallen. Hon är inte överens med sig själv om hon ska släppa fram nyfikenheten.

”Det här är Strömma” säger pedagogen.
”jag vill inte rita, jag kan inte!” säger Tuva och tittar på pedagogen under lugg.
”Men vet du vad, det är ju så bra för att Strömma här är jättebra när någon inte kan. Hon hjälper till!”

Tuva kommer in i fantasin och Strömma blir verklig.

Pedagogen sträcker sig efter pennan och målar svagt en oval cirkel som skulle kunna vara en början på ansikte.

Tuva tittar på hur det börjar bli en teckning. På hur Strömma hjälper henne att börja. Det ser lite roligt ut. Strömma ritar svagt tre hårstrån på ovansidan av ovalen. Tuva tittar och ser att det är hennes lugg. Nu hugger hon pennan och börjar rita själv. Pedagogen backar undan och låter Tuva jobba. Plötsligt har porträtt-Tuva både ögon, näsa, mun och gult hår. Precis som Tuva själv. Tuva börjar glittra.

”Titta vad Strömma gjorde! Hon strömmade teckning till mig!” Säger Tuva. Hon lägger stolt sin teckning i pedagogens hand. ”Vilken tur att Strömma hittade porträtt-Tuva så att du kunde rita av henne” Säger pedagogen. Tuva nickar och ägnar de närmaste dagarna åt att berätta om Strömma-nallen som hjälper till. Hela klassen får veta om Strömma och hon blir en levande figur med egna tankar och som pedagogen använder i undervisningen.

Tacka vet jag pedagogiska ledstjärnor som inspirerar barn, unga och vuxna till nya sätt att mötas och lyckas!

Släck inte lägereldarna i samhället!

Just nu blåser det kring Kulturen i den kommunen jag bor i. Det är kluvet. Samtidigt som vi nu håller på att rusta vårt Kulturhus för att bättre komma till medborgarnas användning för investeringspengar så bromsar kommunens politiker och funderar på seriösa neddragningar i vår verksamhetsbudget.

Denna veckan fick vi veta att politikerna sitter och funderar på hur de ska spara 290 miljoner på två år. BAAAM.

När de sitter där och vänder på stenarna och räknar och dividerar vill jag få framföra lite funderingar kring Kulturlivets roll i ett samhälle.

Jag tänker mig kultur som mötesplatser, det är lägereldarna som vi människor samlas kring och delar våra berättelser på olika sätt. Någon har med sig fika, en annan har en gitarr. Alla tar med sig sin hög med pinnar till brasan. Vi behöver allas bränsle för att kunna värma oss. Vi måste göra så att alla har pinnar att lägga på elden. Kultur får inte bli uteslutande, du ska få lov att sitta vid en lägereld trots att du inte hittade några pinnar at ta med dig. Förmodligen kommer du efter att ha suttit där ett tag bli motiverad att hämta bränsle och delta i lägereldssamtalet.

Tillgänglighet är en springande faktor, min kommun är vidsträckt och det finns ett behov av att sprida ut eldstäderna lite så att alla nås utav värmen.

För att kultur ska bli tillgängligt behövs engagerade kulturvisionärer som kan presentera olika perspektiv på bildkonst, musik, sceniska uttryck så att vi medborgare lyfter blicken och får syn på kulturen. Det krävs en riktning och ett målmedvetet arbete och många ansökningar om bidrag, projektpengar och kunskap om var det lönar sig att höra av sig om olika saker. De här engagerade personerna behövs inom kommunens ordinarie verksamhet och är inte något en ”unnar sig” på lördagskväll.

Som våra fyra filialbibliotek till exempel. De är viktiga mötesplatser och grogrunder för en levande landsbygd. De bidrar till barns läsutveckling – det finns barn som söker upp biblioteket så ofta de kan och även de som bara är där när de kommer dit tillsammans med skolan. Båda grupperna är viktiga att nå för att hålla läsivern uppe.

Jag tänker även nämna den körundervisning som just nu är avgiftsfri och förekommer på några skolor ute i vår kommun. Jag har hand om tre av dom. Många av de barnen jag möter skulle aldrig få tillgång till sitt första instrument rösten på samma lekfulla sätt som nu. De skulle stoppas utav avgiften och även möjligheten att få möta en körpedagog som kommer ut till landsbygden. I kör hittar vi glädjen i att vara tillsammans. Att förstå funktionen av att träffas och uttrycka sig tillsammans kan göra att dessa barn någon gång tar steget vidare och vågar gå utanför sin trygghetszon. Det finns många fördelar med att lära känna sin röst rent självkänslomässigt med. Identitetskapandet som sker mellan förskoleklass och åk 6 är enastående och att få tillgång till hela sig själv är en ovärderlig gåva att ge vår kommuns barn – vår framtid.

Så politiker – nu får ni föreställa er vilken bild ni tror bäst på:

En enda stor eld som slukar allt syret eller många olika eldar som kompletterar och växelverkan mellan varandra.

Jag tror på många olika eldar att välja på, tänk framför dig massor av fina eldar utspridda över kommunen som sprider ett vackert sken över oss.

 

 

 

En reflektion över mobilspelens motivationstriggers

Har ni också fastnat i ett sånt där tetrisliknande pusselspel som lätt laddas ner i mobilen?  Eller det här nya PokémonGo -Ett sånt som plötsligt blir enerverande viktigt att spela?

Jag bara ser hur det triggar saker i mig:
Jag får direkt bekräftelse på att jag gjort rätt – vilket håller mig himla motiverad till att fortsätta.
Jag har lätt att hitta mönster och förstår spelets regler, vilket gör att jag har en chans att utveckla mitt spel.
Jag kan ompröva och försöka på nytt.
Ibland uppstår det situationer som gör att jag måste vänta ett slag (när liven eller pokemonbollarna tagit slut). Då tvingas jag till att göra någonting annat en stund men suget efter spelet växer.
Spelet byggs oftast upp med två till tre lätta steg följda av ett svårt steg – så det blir flyt och sedan utmaning.

Nu funderar jag på hur kan vi härma detta i skolan?

Jag lämnar det till er att fundera över, jag med.

Boktipsar: Två modiga berättelser

Den här fantastiska boken som Sun-Mi Hwang skrivit får mig verkligen att tänka långa tankar. Det handlar om hönan Knopp som bor i en bur, hon är en höna designad för att lägga ägg. En dag tröttnar hon på det, hon har hela tiden haft en längtan ut ur hönshuset och att få uppfostra ett av sina lagda ägg. Hon är en riktig underdog som spränger gränser för vad alla tror att en höna kan göra. Det är en bok skriven i sagoform, men för mig så handlar den om många problem som vi människor utsätts för.

Boken blir vackra lektioner i att se bortanför olikheter, om fördomar och om utanförskapet från olika perspektiv. Vi följer utmaningen att släppa taget om sina barn och får se det flyga – att låta de växa vidare och bli något som en själv inte lyckats med. Om att se sina barn som söker tillhörighet – till varje pris – att underkasta sig för att ha en flock och skapa sin egen identitet. Jag ser hur den här boken skulle kunna användas till bokcirklar – varje kapitel väcker tankar i mig och jag tror att boken skulle tilltala även elever från 10-årsåldern med guidad läsning. Det finns många samtal att göra kring de vackra illustrationerna som finns i början av bokens alla kapitel. De tillför något som orden saknar.

Det jag tar med mig mest från den här boken är hur Knopp inte låter sig stoppas av det hon är född till – utan hela tiden utmanar sig själv.

Jag fångades en eftermiddag precis innan semestern på biblioteket av framsidan som visar en pojke med krona och svärd i handen, det fanns också syrener på bilden – vilket är en av mina favoritblommor! Jag får läsa om pojken som kommer till ett femtiotalets Sverige. Han är efterlängtad , samtidigt som han inte blev den son föräldrarna väntat sig. Eskil är en pojke med Downs Syndrom. På den tiden blev dessa barn väldigt ofta placerade i särskilda institutioner och föräldrarna råddes att glömma barnet de fått. Den här familjen väljer att inte lämna sitt barn utan att behålla sitt barn hemma. Jag får ta del av Eskils föräldrars kamp med omgivningens och även sina egna tankar kring pojken som inte är som andra pojkar. Jag får mest insyn i mor Karl-Astrids funderingar kring sitt moderskap och hur Eskil bemöts. Men jag får även delta i Bernards besvikelse över sonen och sig själv. Gunilla Linn Persson använder ett vackert språk med upprepningar som förhöjer läsupplevelsen.

Jag tycker den här boken är en fantastisk reflektionsplats för alla, att möta språket kring annorlunda barn. Jag tänker på vilken makt språket har. Jag funderar lite på om det är det som de i P1´s program Funk vill komma åt när de använder funktionsvarierade om sina funktionshinder. Att slita sig loss från en negativ språkkultur. Förr kallades människor med funktionshinder av type downs syndrom för Sinneslöa. Det är för mig ett hemskt ord, även med tanke på innebörden av ordet. En sinnesslö person borde ju syfta på att den inte använder sina sinnen – vilket är helt ofattbart fel – jag vet inga personer som lever så mitt i sina sinnen – i allafall de jag träffat!

Jag tänker på vilken fantastisk fördel jag har som möter barn av alla de slag i mitt arbete. Ibland kan en sång, bild, dans eller lek bli en bro där människor kan mötas från olika håll i glädjen att få uttrycka sig.

Teaterpedagogen i mig fyller 10 år

Det var ju ett tag sen nu då. Ja, närmare 10 år sedan jag tog min Yrkeshögskoleexamen som Teaterpedagog – 21 år!

Vi stod där på trappan till Musikhögskolan i Örebro lite dröjande och konstaterade att det var slut. Nu skulle vi spridas ut i världen som maskrosfrön i hopp om att så småningom få slå rot någonstans och bygga oss ett yrkesliv.

Jag tänker tillbaks och känner åter hur svindlande det var. Jag hade lyckats ta mig genom en vindlande utbildning med gott mod. Nu skulle jag ut och jobba.

Mitt första jobb var deltid som verksamhetsledare för barn och ungdomsverksamheten på en amatörteater uppe i Jämtland. Jag steg av tåget med en ihoprullad madrass, lite kläder och en kastrull under armen. Optimisten i mig trodde att det lätt skulle gå ihop sig ekonomiskt. Allt var ju möjligt eller hur? Nja, mycket var möjligt och spännande – men efter en termin där lämnade jag för nya äventyr.

Sen gjorde jag kometkarriär som förstevikarie och inhoppare på diverse kulturskolor, studieförbund, gymnasieskolor, förskolor, skolor, fritids. Det snurrade på. Jag har kombinerat otaliga jobb. Det har inte fungerat helt men det har alltid löst sig. Jag har lärt mig nya saker och uppgraderat mig till Lärare för tidigare år. Visste inte ens att det låg för mig.

Så hamnade jag där jag är idag. Istället för många arbetsgivare så har jag fått många uppdrag för samma. Lite skelögd blir jag ibland när jag helst ska vara på tre ställen samtidigt. Men det är skönt att ekonomin går ihop sig nu för tiden. Det är väl lön för den osäkerhet en haft.

Hur mycket jobbar jag som Teaterpedagog då?

Asså, varje dag konfronteras jag med uppgifter som är teaterpedagogiska. Även om det inte bara är teaterundervisning jag sysslar med. Det är bara två dagar i veckan. Men resten av tiden möter jag människor, håller igång processer, skapar relationer, väcker historier, arbetar med gruppdynamik och hanterar konflikter.

Så den som funderar på om Teaterpedagog är en bra utbildning att gå så kan jag säga att det är en bra grund – men du kommer aldrig någonstans med bara en utbildning – du måste ha driv. Det har gjort att jag väldigt sällan stått utan arbete och aldrig stått till arbetsförmedlingens förfogande.

Nu funderar jag på vad nästa steg blir…

 

 

Jägare eller bonde?

 I delarkulturen hittade jag den här  beskrivningen i sociala medier. Ursprunget har försvunnit längs vägen. Men bilderna och förhållningssättet bleknar inte. En förklaring utan skuld eller att någon är fel. Jag tror den här nioåringen blev bemött precis där hen stod – med bilder att förstå. 

Plötsligt händer det

”Nu så e d torsdag vi ska sjunga – kom igång – rummet det ska gunga fullt av glädje och sång.”

Det är en utmaning att hinna med en halvtimmes kör med barn som kommer från en full skoldag och mellanmål. Att fånga upp barnen precis där de kommer. Att skapa den ramen som ger dom igenkänning men också en liten utmaning. Speciellt när en femtedel måste gå fem minuter tidigare för att hinna till en annan aktivitet som de har och utanför står nästa gäng och stampar för de ska ha sin halvtimme.

Men någonstans där så sker det mötet. Ett barn kommer med en vacker skrivbok utan linjer med guldkantade sidor, uppslagen. ”Kan inte du göra en sång av det här som vi kan göra på skolavslutningen?”. Det är en dikt omsorgsfullt skriven och pyntad med en teckning på ett träd med fågelbo.

Då slår det om från en stresstokig dussindag till ett eftermiddagsguld. Vördnadsfullt tar jag kort på dikten. Svaret är ju självklart ”Ja! Det ska jag med glädje tonsätta!”

Att få det uppdraget ger mig en övertygelse – äntligen har det börjat hända – körbarnen har börjat vara medskapare av sin egen körkultur. Vi gör kör, allihop, tillsammans!

Så jag har ett stort uppdrag framför mig – min elevs ord ska bli en fjärilsvingad sommarsång som kan flyga högt över skolavslutningen vidare in i sommarlovet. Önska mig nu lycka till!